Hur går det med killarna då?
Ja.. Den frågan får man ju hela tiden.. Det kanske inte är så konstigt.. Jag är 22 år gammal och mitt längsta förhållande var bara 9 månader långt.
Just nu känner jag verkligen att jag behöver tid för mig själv. Dom halvhjärtade försöken till att bygga något slags ''förhållande'' (usch jag har till och med svårt att skriva det ordet just nu) har hittills resulterat i att jag har tröttnat, fått mitt hjärta krossat, krossat den andres hjärta eller bara inte vågat satsa. Och det kan ju bero på en del olika saker.
Den största anledningen till en rad av misslyckade relationer med det motsatta könet beror nog på att min biologiska pappa har varit frånvarande under hela min uppväxt och alltid varit en mästare på att ge tomma löften och inte hålla dom.. Jag vet inte hur många födelsedagar jag har suttit förväntansfullt och väntat i timmar på att min superhjälte, som jag brukade måla upp honom som i mitt huvud när jag var liten, ska dyka upp som han lovat men istället har jag somnat väntandes med tårar i ögonen för att min pappa inte älskar mig.. Han har varit en mästare på att krossa mitt hjärta om och om igen så länge jag kan minnas tills att jag själv i 17-års åldern sa upp kontakten med honom helt och hållet.. Jag skulle aldrig låta en man krossa mitt hjärta igen. Men så blev det ju inte riktigt.
Jag har dejtat manipulativa killar som har under en längre period försökt att styra och förminska mig.. En av mina första pojkvänner var otrogen 7 gånger som jag själv vet om och fejkade sedan ett självmord när jag skulle lämna honom.. Och nu, för inte så länge sedan, hittade jag en kille som jag dejtade naken bredvid en av mina äldsta ''vänner'' efter en vild natt.. Med sådana människor gäller det bara att tacka för det visade intresset och ge dom en enkelbiljett ut ur sitt liv.
Dom gångerna det faktiskt har känts rätt och som att allting har fallit på plats har jag själv fegat ur och avslutat det för att någonstans inom mig finns det en röst som säger att han kommer sticka ändå så det är bättre att du sårar honom än att han sårar dig.
Ja, alltså ni hör ju hur det låter.. Jag avundas människor som är i lyckliga, långvariga förhållanden. För mig känns det som att jag aldrig kommer att kunna komma dit.. Jag har haft bara mig själv att förlita mig på hela mitt liv..
Och helt ärligt så vill jag inte ändra på det ett bra tag framöver.
Och helt ärligt så vill jag inte ändra på det ett bra tag framöver.
Man ska inte skynda med sånt där heller. Det kommer när man minst anar det och det är totally fine by me. Ensam är stark! Man får passa på och lära känna sig själv så bra som möjligt istället.
Vem tror ni att den där lilla plutten kan vara då?
Du löser det! :) Om man är awesome så är det inte så illa att vara för sig själv! :D
Ensam är stark säger du. Har du glömt bort dina vänner? Du är inte ensam. :)