Ta mig tillbaka..



Den dagen som jag aldrig trodde skulle komma har anlänt.. Jag gick förbi en affisch med ett bekant ansikte på och kände för första gången att jag saknar tiden i Big Brother huset.. 
 
Speciellt torsdagarna då man satt med pirr i magen och väntade på att Adams vänliga ansikte skulle dyka upp på tv skärmen och börja ställa pinsamma frågor..
 
Har jag gjort något pinsamt den här veckan? Vem har gömt mat? Är det någon twist? Kommer det någon ny deltagare? Vem är mullvaden? Har Ole från Stavanger glömt mig?
 
Det fanns tusen löjliga frågor i våra huvuden som vi ville få svar på.. 
 
Och nu känns allt detta då fruktansvärt långt borta.. 
 
Jag går upp varje morgon och går till jobbet, tränar och bekymrar mig över livsviktiga problem.. För bara några månader sedan var  nomineringar det enda man bekymrade sig över..
 
Satan vad tiden går fort..