Om idag var den sista dagen jag levde
Det är en ganska skum tanke, jag vet, men jäklar vad det snurrar igång tankarna i huvudet. Livet är kort, det är en fakta men hur hade jag agerat om jag på något sätt hade fått vetskapen om att jag bara har 24 timmar kvar att leva? Låt mig leka med den tanken lite..
Jag tror att min allra första reaktion hade varit panik och ånger.. Ånger för allt som jag inte hann med under mina år.. Som att skaffa barn, se världen, hoppa fallskärm, simma med delfiner osv. osv. Men sedan efter ett tag hade det övergått till ett överdrivet lugn.
Jag skulle sätta på mig mina favoritmjukisar från New Yorker, min gråa T-shirt, fläta håret, ta på mig mina gigantiska solglasögon och köra igång. I hörlurarna hade det spelats min ''sweet & sour sauce''-playlist på Spotify, på högsta volymen. Tveklöst.
Jag skulle ta ett snack med mamma och be henne att vara stark och kämpa med allt hon har för att bli frisk. Jag skulle be henne att leva sitt liv till det fullaste och inte låta min frånvaro ta ifrån henne lyckan och livskvalitén.
Jag skulle be min låtsaspappa att sluta oroa sig så mycket och börja unna sig mer.. Jag skulle förklara för honom att livet handlar om dom små lyckoluckorna och att han måste lägga ner mer tid på att hitta dom och sysselsätta sig med dom sakerna han älskar allra mest.
Jag skulle be min låtsasbror att vara stark och hålla ihop familjen..
Jag skulle tacka min bästa vän för hennes villkorslösa kärlek och påminna henne om att hon och hennes mamma är den familjen jag fick välja själv. Jag skulle be henne att lägga ännu mer tid på att hitta sig själv och förklara hur vacker hon är både på in- och utsidan genom mina ögon. Jag skulle tacka henne för 8 fantastiska år av vänskap och minnen. Och tacka henne för varje gång hon har funnits där för mig och pallat med mig trots att jag varit så fruktansvärt vårdslös och jobbig många gånger..
Jag skulle höra av mig till precis varenda människa jag bryr mig om och berätta hur mycket jag älskar dom och önska att alla deras drömmar ska bli sanna..
Jag skulle skicka iväg alla mina låttexter till Maximilian, min begåvade vän och be honom ta hand om dom på det bästa sättet han kan och se till att folk får höra dom en vacker dag..
Jag skulle skriva ett inlägg på facebook där jag skulle be alla människor att titta upp från sina mobilskärmar och ta en titt omkring. Because life is happening right now, and you are missing it.. Försöka ge dom inspiration till att komma över denna sociala-medias-hetsen och lägga mer tid åt sysslor som höjer livskvalitén..
Sedan skulle jag packa ner mina pennor och mitt skissblock, köpa med mig en familjesushi och ta in på något fräscht hotell inte så långt hemifrån. Mestadels för att jag inte hade velat att någon jag älskar skulle behöva hitta mig dagen efter. Men också för att jag hade velat spendera mina sista timmar helt ensam i lugn och ro och se över mitt liv.. Tänka tillbaks till alla sjuka minnen jag har från världens olika hörn.. Alla inspirerande människor jag har fått äran att träffa.. Alla vackra ställen jag har fått se med mina egna ögon.. Alla gånger jag har varit fullständigt nöjd med tillvaron.. Alla gånger jag har varit kär.. Alla gånger jag har varit sårad.. Jag skulle resonera allt.. Och sedan skulle jag vara nöjd. Jag skulle vara redo.. Med min älsklingsmusik i hörlurarna hade jag somnat för sista gången.
På min begravning skulle det spelas upp en video där jag hade bett alla lipsillar att torka sina tårar och sluta grina.. Jag hade dragit något torrt skämt för att lätta upp stämningen och sedan skulle jag gå över till allvaret. Jag hade bett alla människor som såg denna videon att minnas mig som jag verkligen var och inte måla mig till ett helgon. Jag hade bett dom att minnas mig precis som den knäppa och lite udda människan som jag var.. Och jag hade återigen tackat dom för att dom är precis som dom är. Jag skulle be dom att inte sörja att jag är borta, utan fira att jag har levt.
Japp.. Den tanken svävade jag iväg i.. Och jäklar vilken väckarklocka jag fick.. En slags insikt om att verkligen uppskatta varenda dag som om det var min sista.. Jag tänker tillbaks på alla gånger jag har varit arg, otrevlig, stressad, deprimerad.. Vilka bortslösade timmar.. Man kan aldrig veta vad som händer imorgon. Om det ens finns en imorgon. Vi människor har blivit allför duktiga på att kasta våra liv i soporna och hamna i ett tråkigt mönster.
Vad hade du lagt din tid på om du visste att du inte längre lever imorgon?