Hjälp! 22-års krisen är här!


Jag fyller 22 år alldeles strax. Frågar ni mig så är jag fortfarande ett barn. Frågar ni min mamma så borde jag snart HA ett barn..

Jag börjar ju undra vart den hårfina gränsen mellan att vara vuxen och ansvarsfull och att eh.. ja.. vara JAG går?

Jag har aldrig varit den fisken som simmar med strömmen men det börjar bli ganska ensamt här motströms.. Alla andra i min ålder verkar köpa lägenheter, förlova sig, samla på bonuspoäng från ICA, massproducera ungar och köra en Volvo.. Och så har vi lilla mig.. Har nyligen kommit ut ur Big F-in Brother huset, bor hos föräldrarna för tillfället, har inget körkort, har haft ETT andrahandskontrakt och tror att jag ska kunna försörja mig på att vara musiker inom en snar framtid.. Det ser ju fruktansvärt naivt ut svart på vitt...

Är det fel på mig? Jag kräks av tanken på radhus, Volvo och (egna) barn just nu.. Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte särskilt sugen på att NÅGONSIN växa upp om "växa upp" innebär att bli tråkig. Vilket det dessvärre verkar att innebära för alldeles för många.. 

Att sitta framför TV4 nyheter med en snubbe som jag har nöjt mig med och gå upp till ett jobb som får mig att vilja ta livet av mig finns helt enkelt inte med i korten för mig. 


Jag ska dela mitt liv med någon som gör mig galen (på ett positivt sätt!) och gå upp varje dag och känna att världen är min! Drama! Känslor! KAOS! 

Jag är inte redo för att stadga mig på stabil mark. Jag är fortfarande hopplöst förälskad i det turbulenta, röriga och oförutsägbara.. 

Från min synvinkel är jag hungrig på livet! Från många andras - omogen och återigen - naiv.

Men det kanske är det!? Att alltför många ger upp alltför tidigt? Eller så är det bara jag som vägrar ge upp?

Herregud! Vem har rätt och vem har fel? Är det NÅGON som har rätt eller fel?

Ni märker nog att det är MYCKET tankar som snurrar i Krissy's huvud idag.. 

Ska vi kalla det för 22-års krisen eller?
#1 - - kj:

Jeg har det helt likt som deg og er 21 så..... 21-årskrise også :P :D

#2 - - kj:

Ble for øvrig 21 dette året ;)

#3 - - Mikaela:

Jag kände lika som dig när jag var runt 22, flyttade runt och hade ingen aning om vad jag egentligen ville jobba med eller göra. Men egentligen, måste man ha sån koll direkt då? Och vad har vi bråttom till? Viktiga är att man mår bra och lever så som det passar en själv. Så länge man tar hand om sig själv, inte försätter sig i ekonomisk knipa och kommer ihåg vilka ens vänner är så tror jag att allt löser sig perfekt ändå.

Nu är jag 26, har bott 1,5 år utanför göteborg och trivs forfarande - var rädd att jag aldrig skulle orka bo så länge på ett och samma ställe. Kärleken mötte jag av en slump i en sommarort och av en lika stor slump så hamnade jag tillslut på en utbildning där jag verkligen trivs. Men, jag tror aldrig att jag känt mig så tillfreds och lycklig om jag inte fått göra allt annat först.
Så släpp det där med att krisa, det tar bara onödig energi som du kan lägga på annat kul. Om några år kanske du också drömmer om villa och volvo, eller så är du upptagen med helt andra drömmar. Det är okej vilket som.
//Minimänniskan från gc ;)

#4 - - Elin:

Tänk att de finns någon som mig! 👏 Ja tycker alla andra är för snabb. Man ska väl va ung medans man kan, eller? Nog för att ja har en egen lägenhet å jobb, men resten finns inte på världskartan än! Ja vill leva mitt liv, å de livet ja vill leva vill ja leva nu när ja bara är 20! 👊 Go for it Kriss, de finns fler som du, jag finns ju!! 👋🙋😁